Häromdagen pratade jag och mamma om olyckor, hur de på så lite som två sekunder förändrar hela livet. En människa som inte ser sig för, någon som ökar hastigheten, en tsunami, en isfläck, någonting som inte skulle ske och så det som kommer efter; varför? Varför, varför, varför!
Idag går mina tankar till polisen som förlorade sitt liv när han körde över kanten ner i isen, och hans anhöriga. Mina tankar går även till den 13-åriga flickan som valde att ta sitt liv pga nätmobbing.
Varför?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Visst är det så svårt att förstå hur snabbt det kan gå ...! Jag minns min förvåning när jag trillade ner för en trappa och bröt armen. Att jag inte hann ta emot, att jag öht föll i en trappa, hur kunde det gå till? Hur hårt jag föll och hur det var helt omöjligt att ändra förloppet.
Usch. För min skull är jag glad att det bara var armen, millimetrarna var på min sida då jag föll emot en stenmur, men hindrades av en stor kruka att slå i huvudet, och bara mosade axeln.
Huuu ... Olyckor. Varför?
Ständigt dessa varför. Många gånger har vi nog lite för bråttom, glömmer att tänka på risker och konsekvenser. Och så chansar man ibland. Dumt.
Sant vännen ! om det är som dem misstänker med den där unga tjejen så är det riktigt hemskt.. =((
Tänk vad andras ord kan göra med en annan människa, hemskt att det kan vara så..
Hoppas det är bra med dig och familjen.. Mysigt att kunna skriva familjen.. ;)
Hanna: Tack och lov att det gick bra. Det är så obehagligt att det går så fort och att det är omöjligt att dra tillbaka tiden... Då är det tur att ha marginalerna på sin sida.
Agneta: Så är det nog, jag tänker på alla dessa infall som ska vara roliga och som slutar i katastrof. Usch.
Ida: Det är fruktansvärt! Åh vad jag känner för att arbeta mot mobbing, det är så viktigt! Kram
Livet är verkligen skört och vi borde vårda det med stor ömhet så mycket vi bara kan!
Anneli: Du har alldeles rätt, varje dag är värd att ta vara på
Skicka en kommentar