Innan jag träffade Martin hade jag knappt sett en hockey-match. Jag var inte speciellt intresserad men följde med till Jönköping för att heja fram HV71 till seger. Innan första perioden var över drogs jag med i stämningen, bet på naglarna, klappade händer, hejade och blev vansinnig över domarnas felbedömningar (tyckte jag, som inte kunde en enda regel). Sedan dess har vi sett många matcher, flest i soffan framför tv:n, men några i Kinnarps Arena och flera här i Stockholm. Jag kan fortfarande inga regler, ser inte skillnad på spelarna och kan bara ett enda namn; Stefan Liv.
Stefan Liv som nu är borta på grund av en fruktansvärd och meningslös flygolycka.
Tack Stefan Liv
för alla kullerbyttor
för alla räddningar
för dansen
för alla medaljer
för all nervositet när du åkte för långt från målet
Tack för att du gjorde hockeyn så mycket roligare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar