Inte slutet som i att vara klar utan slutet som i att bara ha två scener kvar att skriva innan jag har knutit ihop säcken. När jag har gjort det måste jag läsa igenom och skriva till alla scener som fattas, det har kommit till saker under vägen som måste byggas upp och förstärkas i början av berättelsen och flera scener måste utvecklas. Man kan säga att jag har ryggraden och en del ben, men att det är en bit kvar till ett helt skelett. Sedan ska huden sättas på, skrubbas och kläs på innan den kan visas för omgivningen.
Saken är den att det skrämmer mig lite att skriva de två sista scenerna. Det är liksom tryggare att vara på väg än att närma sig slutdestination. Som tur är anser jag att rädsla ska övervinnas, så nu är det jag som sätter mig och skriver...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det låter bra, skriv på! Vad spännande att du har kommit så långt.
Herrejesus, när jag hade bebis kunde jag bara fokusera på att överleva ... Fantastiskt att du har ork över till annat, you go girl!
SÅ duktig du är som hunnit så långt. Och så himla spännande att det närmar sig ihopknytningen. :-)
Förstår din känsla, det blir på något sätt både vemod och skräck men det är underbart när man håller hela manuset i sin hand och tittar på det fysiska beviset för vad man åstadkommit. Heja dig, Du är fantastisk som kan och orkar skriva när du har en liten bebis hemma.
Anneli: Det har gått fort sista tiden, nu ska jag bara ta tag i resten.
Hanna: Än så länge sover hon ganska mycket, så då passar jag på.
Anne: Det är jättekul att närma sig slutet, har en hel del luckor att fylla i men det ser jag fram emot. Manuset kan ju bara bli bättre ;)
Jag håller med. Duktig du är som hinner skriva alls just nu. Och vilken spännande fas du är inne i. Det är alltid lika pirrigt att se om slutresultatet motsvar det där man föreställde sig, det man "såg" inne i huvudet.
Skicka en kommentar